Det är ju så svårt att veta nuförtiden. Vilken årstid det är alltså, när det aldrig blir vinter. Det enda jag är säker på är att denna dag, den 28 januari, bjöd västra Skåne på fantastiska 6,5 grader, noll millimeter regn och nästan sol. Kunde inte hitta en enda bra (eller dålig) ursäkt att inte pallra mig ut i trädgården och ta hand om ett par skavande dåliga samveten.
I två månader har jag nämligen gått och sneglat på tre mindre hinkar lökar som jag grävde upp när jag planterade buxbom i höstas. Plus två mindre påsar nyköpta tulpanlökar. Därför kan jag säga att mitt hjärta är betydligt lättare nu när jag grävt ner dem på rätt ställen, tillsammans med lite benmjöl. Jag älskar ju lökväxter! Kanske är det en dålig idé att gödsla dem nu, men det struntar jag i. Vi får se hur det går. Jag såg också att SÅ många lökar redan börjat komma upp ur jorden. Undrar vad som händer med dessa raringar när nästa köldknäpp kommer. Vintern brukar inte komma förrän i februari här nere, men såhär tidiga har lökarna aldrig varit.
Efter en timmes lökgrävning klippte jag ner julgranen, sopade barr samt tvättade och ställde in skottkärran som stått framme alldeles för länge. Sedan tog jag en sväng i trädgården och hittade till min glädje en sex-sju persiljerötter som blivit kvar sedan i höstas. Lyx. Det verkar till och med som om de har vuxit till sig under de senaste månaderna. Ikväll blir det således kyckling med rotfrukter i ugn. Om de är GODA återstår helt klart att se.
Persiljerot som jag satte i våras.
Samlar krafter innan matlagningen också. Barnen vet inte att jag kommit in från trädgården. Gömmer jag mig? Jadå.
Sommartid är skördetid för mig. Efter en välbehövlig period av vila och väntan i trädgården har vi börjat njuta av primörerna.
Kommer ni ihåg hur det såg ut i maj när jag hade satt potatisen? SÅHÄR kul:
Men, det har tagit sig! Kolla:
Potatis i förgrunden och de nio tomatplantorna längs med planket. Minus en kanske, som gick av. OK då, minus TVÅ.
Hela utplanteringen av tomatplantorna var en fars i sig. De var långa, gängliga, ängsliga och fick en synnerligen tuff start i det fria. Jag hade härdat dem innan förstås, genom att flytta dem ut och in några gånger, men inget kunde nog förbereda dem på detta äventyr. Jag spände därför upp en fiberduk för att försöka lindra chocken i den svala försommarsolen i början av juni. Trodde jag, he he. Så här såg det ut då:
Dagen efter började det regna och blåsa. Fiberduken blev som ett segel och liksom piskade tomatplantorna i tre dagar. Plantorna bara: What.The. F***?
Men, efter regn kommer som bekant solsken och de klarade faktiskt prövningen över förväntan. Stammarna har vuxit sig tjocka och starka och nu har de blivit soldyrkare hela bunten.
Skörden har börjat!
Igår var en riktig högsommardag här i västra Skåne och grillen gick igång som på given signal. Förutom att vi plockade de första tomaterna åt vi de allra första potatisarna tillsammans med dill, salladslök, små rödbetor, minimorötter, pyttiga persiljerötter, sockerärtor och sallad. Från den egna odlingen alltså. Ljuvligt.
Potatislandet. Tidlöst på något sätt. Kunde varit min farfar som satt grepen där.Nyskördad nypotatis. Skörden från varje planta var ganska liten och blasten hög. Förmodligen har jorden varit en smula för näringsrik. Provar med mindre gödsel nästa år!Nytvättad nypotatis (sista potatisbilden, jag lovar). En rödskalig sort och en ”vanlig”. Tyvärr minns jag inte namnen, men de smakade precis likadant.Sallad! Började faktiskt skörda redan i mitten av juni. Sockerärtorna verkar föröka sig i samma takt som kaninerna i trädgården och vi äter så mycket vi hinner (sockerärtor alltså, inte kaniner).
Det var ett fasligt sjå att anlägga trädgårdslandet men efter sådd måste jag säga att det har varit lättskött. Himlen har bidragit med småregn och fiberdukarna som legat ovanpå har bevarat mycket av fukten. Bevattningen har således varit minimal. Mördarsniglar och myror har vi upptäckt både här och där, men ingen större invasion. Kaninerna då? De bryr sig inte ett skvatt. De har väl fullt upp med ogräset kan jag tänka, jag är nämligen ingen pedant i trädgården. Istället har sommaren handlat ganska mycket om sånt här:
Precis enligt plan med anda ord.
Peace out. Ut och njut!
PS. Den här raringen dök upp igår. Hoppas hen gillar mördarsniglar!
Hej alla fäns därute! En hel vecka sedan sist. Men vilken vecka, alltså. Sommar för hela slanten, trädgårdsfix, potatistid och en fin överraskning sammanfattar det hela ganska bra.
Jag har bland annat hunnit med ett besök på en plantskola där jag köpte allt från pion och blanknäva till ramslök och kaukasisk förgätmigej. Det låter kanske proffsigt, men det är faktiskt de enda jag kom ihåg namnet på.
Vi fick även tid att, till barnens extremt stora förtjusning, äntligen inhandla gräsklippare (Alko-Line, funkar bra!) och grästrimmer (Ryobi, också toppen). Jag har dessutom lyckats få till en rejäl fixardag i trädgården = träningsvärk och lyckokänslor i hela kroppen. Och idag har världens nyttigaste livsmedel kommit i jorden hos mig. Det tog några timmar, men vad är väl det i jämförelse med den oslagbara känslan då du sätter spaden i jorden och skördar? Småpotatis, liksom.
Så här gjorde jag när jag satte potatisen
Först förgrodde jag potatisen i äggkartonger – de har stått i ett fönster i nästan en månad.Sedan var det dags att skrida till verket. Det ser kanske enkelt ut. Men jag har grävt och jordförbättrat i typ två timmar. Det ser kanske lite skumt ut också. Hoppas grannarna inte ringer polisen nu när jag grävt två manslånga diken.Jag gissar att det är bra att blanda upp jorden med lite planteringsjord. Potatis vill ogärna ha gödsel och kan tydligen bli vattniga av för näringsrik jord. Men den jord som jag utgått från är mest sten och lera, så ja, ett par 50-literssäckar fick göra potatisarna sällskap här.Säg hej till publiken! Satte först ut potatisarna i fårorna för att få hyfsat raka rader. Sedan grävde jag ner dem på ett djup av två potatisar på höjden. Cirka 10 cm ner.Mina förgrodda potatisar. Ta hand om er, tills vi ses igen små vänner.Till sist, täckte jag över med jord och vattnade. Jag passade också på att göra en lite såbädd till höger om potatisarna där jag petade ner en massa rödbetsfrön. Kan inte få nog av rödbetor. Längtar tills det är dags att lägga in dem tillsammans med tärnad pepparrot. Eller ugnsrosta dem. Eller koka och äta med lite salt och smör … jag tror jag dör …
Jaha, det var kanske allt jag hade att berätta tänker du nu. Men nej, förutom att jag fört en mycket ojämn kamp mot kirskålen samt druckit saft med en makedonsk och en kurdisk hantverkare som arbetade på andra sidan planket, så hände en verkligt märklig grej. Jag har alltså spenderat hela förmiddagen i trädgården och sprungit fram och tillbaka av olika anledningar. Plötsligt stod det en pappkasse på altanen. Från. Ingenstans. Den var full av dahliaknölar och en hälsning från Birgit. Inte ett öga var torrt. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till.
På kortet hade hon skrivit önskan om en trevlig sommar och ”nu är det dags att sätta dahliorna.” Det stod också att jag behövde tålamod, de kommer upp först mot slutet av sommaren. Inte min starkaste sida. Tålamod alltså. Men ändå. Lycka.
Det är verkligen avkopplande och härligt, kan jag säga. En riktig lyx som rekommenderas varmt. Särskilt en solig fredagsmorgon, och särkilt med denna duktiga tjej som kan sin grej.
Lena Jeppson heter dagens trädgårdsstjärna, som jag i desperation kontaktade för en vecka sedan. Jag visste bara inte hur jag skulle angripa/lära känna/underhålla denna gigantiska rosenbuske på framsidan. En buske som förmodligen inte beskurits på flera år. Tänk att man då kan ringa någon som vet och som gärna hjälper till. Man måste faktiskt inte göra allt själv, inte ens när man har en trädgårdsblogg.
Lena från Sol och skugga – trädgårdsservice. She’ll be back i min trädgård, utan tvekan.
Rosenbuske före. Hjälp alltså.
Rosenbuske efteråt, som nu äntligen kan andas. Och jag med. Massor av döda grenar försvann också. Nu hoppas vi att den får en massa ny kraft och skjuter skott lite längre ner så att det börjar se ut som en buske igen. Det enda som återstår för mig är att rensa lite ogräs runtomkring och gödsla. Härligt.
Den senaste månaden har jag varje dag smugit runt huset och spanat bland rabatter och snår. Vad ÄR det som gömmer sig här? Och nu börjar äntligen trädgårdens hemligheter avslöja sig, förutom vissa mysterier där jag går bet. Rejält. Hjälp.
1. Pion eller bladpersilja?
Om det fanns ett trädgårdskörkort hade jag kuggat på denna så det ryker om det. Men om det hade funnits en trädgårdstävling på tv där man slåss om titeln ”Sveriges gladaste trädgårdsamatör med flest kunskapsluckor” kanske jag hade knipit åt mig en jumboplats (för er som minns forsythia-historien). Men jag BJUDER på det. Hursomhelst: jag hoppas lite väl mycket på att ovanstående är pioner, trots att jag vet att det inte är det men kanske är det en ny oupptäckt sort?! Suck. Förmodligen är det … selleri? Åh, du som vet – berätta!
2. Hundtandslilja! Blir den gul eller rosa?
Här har vi en trevlig överraskning- hundtandslilja! Minns att jag planterade en gul sådan i min farmors gamla trädgård för säkert femton år sedan och så vitt jag vet står den kvar än. Just detta exemplar har sällskap av liten kärleksört och en tapper, omplanterad lupin i bakgrunden. Roten på lupinen var säkert en halvmeter lång, trodde aldrig jag skulle få upp den och än mindre att den skulle acceptera förflyttningen. I övrigt finns många lupiner-to-be i nästan varenda hörn i trädgården. I’m one lucky girl, alltså.
3. Scilla, tulpaner och .. eh … stockros?
Inte superorginella blomster här men oj vad jag är såld på den här färgkombinationen – knalligt rött och blått. Ska tänka på det i framtida planteringar och planeringar. Och visst är det stockros längst ner till vänster? Säg ja!
4. Påskliljor i massor.
I trädgården har mängder av påskliljor också gjort entré – både helgula och sådana här med svagt orange mitt. Undrar om de heter något särskilt? Strålande är de hursomhelst. Och, samtliga började blomma i god tid till påsk, hatten av och tack för det!
5. Doftvioler = himmelriket
För några veckor sedan funderade jag på att köpa doftvioler och plantera ut dem lite var stans. Om man har tillräckligt många violer, och lite tur, kan det ibland komma en vindpust fylld av violdoft och det är en ganska oslagbar vårupplevelse, vill jag lova. Men så när jag en dag gick min runda så tittade jag lite mer noggrant och DÅ såg jag – det fanns redan en hel flock, än här, än där. Ljuvligt. Och plötsligt väldigt gratis. Tjoss på den!
6. Jag känner doften av nybakt paj lång väg.
Kan ni begripa lyckan när jag såg den här ståtliga rabarbern mitt bland björnbärsriset! Denna gång hade jag faktiskt hunnit pila iväg och köpa en rabarberplanta, MEN någon sade att man inte ska äta av rabarbern de första två-tre åren så att den hinner växa till sig. Lite moloken kände jag att det skulle bli en fasligt lång väntan på paj, men så hittar jag denna gamla goding. Och nej, björnbärsbusken är definitivt inte ovälkommen den heller.
7. Vad kan detta vara?
På olika håll i rabatterna finns flera lökväxter som är på väg upp, knopparna är dock forfarande långt ner bland bladen. Men vad är det?! SÅ spännande! Knopp på bild ovan och blad på bild nedan:
Vissa överraskningar är också mer spännande och utmanande än andra, så att säga. Kalle kanin har fyra ungar. Och Kalle är eventuellt en hon.
Kaninungarna ❤️
Sammanfattningsvis säger jag ett rungande tack och hurra till de förra husägarna. Tack just nu för alla rabatter som är knökfulla av lökväxter. Jag NJUTER så fort jag svänger in på uppfarten och längtar ut så fort jag är inne. ”Ska bara klippa den där grenen” etc. Ja, ni vet.
Snart ska även nästa stora projekt dundra igång – odling i pallkrage för första gången. Dyrt men kul.
Påsk i all ära, men jag säger bara musöron! Kanske ser man dem inte så tydligt på bilden, men jag lovar och SVÄR att de är DÄR.
I samma stund som jag såg de väna små bladen insåg jag också att arbetsuppgifterna just ökat med cirka fyrahundratrettio procent. Nog har jag längtat till denna dag, då det är dags att beskära rosorna här i zon 1, men … Jag. Har. Så. Många. Rosor. I synnerhet stora rosenbuskar, som inte beskurits på minst fem år. Så, ingen idé att tveka – let’s go!
Tips när du beskär rosor
Var inte feg när du beskär, syftet är att ta bort allt gängligt på rosen, så att den växer kraftfullt underifrån istället. Annars blir det spretiga och tunna grenar med sämre blomning. Beskär grenen lite snett, med en vass sekatör, cirka en halv centimeter ovanför ett skott, eller ovanför ett så kallat ”öga” där du nästan kan se att ett skott skulle kunna skjuta ut.
När du beskär rosorna är det en god idé att även kratta ner ett par spadar kogödsel för varje ros. They will love you for it!
Så, nu vet du vad du ska göra i helgen! Om du bor i sydvästra Skåne det vill säga, annars är det dags att flytta hit.
Dessa rosor har även fått sällskap av fyra plantor större daggkåpa och en planta mindre daggkåpa – en vacker marktäckare med gula blommor!
