OBS. Du måste inte lägga in rödbetorna själv. Men här bjuder jag på lite självgodhet i all enkelhet, för den som vill följa mitt exempel. Även en höna, osv.
I helgen var jag äntligen så där präktigt husmoderlig som jag så länge väntat på att bli. Jag lade nämligen in mina egenhändigt skördade rödbetor med lök och pepparrot – också de från min egen plantage, thank you very much. Självgodheten känner knappt några gränser med andra ord.
Men, om man för ett ögonlock bortser från detta – kolla så vackert!
Rödbetorna skördade jag för säkert en månad sedan och trodde att de skulle blivit dåliga i kylen – redan här höll min husmoderliga image på att gå om intet – men icke, de var fortfarande fina.Pepparroten är en enormt kraftfull växt som sprider sig snabb. Så här ser den ut hos mig (höger växt). Undrade länge hur man skördar den, men nu vet jag! Tror jag.Pepparroten växer liksom i små tuvor, kan man säga. Antingen kan man hugga bort en större bit, eller så gör man som jag gjorde, grävde upp några slingrande långsmala rötter under jorden. Det funkar också bra. Hoppas jag.Rödbetorna kokades och skalades med händerna, under kallt rinnande vatten. De små rödbetorna lade jag in hela (de är de allra bästa om du frågar mig), de andra skar jag i klyftor. Löken och lagen kokade upp tillsammans och sedan lade jag i hackad pepparrot.Lite fler ingredienser som hjälpte till stärka den självbelåtet skrockande tanten inom mig med cirka 100 procent. ”He he, klart man har det här hemma i skafferiet”, liksom.Sen blev det så här fint. Och snart ska jag äta dem i mängder till höstens alla grytor. Se recept på länk nedan och lycka till (eller köp i affären).
Sommartid är skördetid för mig. Efter en välbehövlig period av vila och väntan i trädgården har vi börjat njuta av primörerna.
Kommer ni ihåg hur det såg ut i maj när jag hade satt potatisen? SÅHÄR kul:
Men, det har tagit sig! Kolla:
Potatis i förgrunden och de nio tomatplantorna längs med planket. Minus en kanske, som gick av. OK då, minus TVÅ.
Hela utplanteringen av tomatplantorna var en fars i sig. De var långa, gängliga, ängsliga och fick en synnerligen tuff start i det fria. Jag hade härdat dem innan förstås, genom att flytta dem ut och in några gånger, men inget kunde nog förbereda dem på detta äventyr. Jag spände därför upp en fiberduk för att försöka lindra chocken i den svala försommarsolen i början av juni. Trodde jag, he he. Så här såg det ut då:
Dagen efter började det regna och blåsa. Fiberduken blev som ett segel och liksom piskade tomatplantorna i tre dagar. Plantorna bara: What.The. F***?
Men, efter regn kommer som bekant solsken och de klarade faktiskt prövningen över förväntan. Stammarna har vuxit sig tjocka och starka och nu har de blivit soldyrkare hela bunten.
Skörden har börjat!
Igår var en riktig högsommardag här i västra Skåne och grillen gick igång som på given signal. Förutom att vi plockade de första tomaterna åt vi de allra första potatisarna tillsammans med dill, salladslök, små rödbetor, minimorötter, pyttiga persiljerötter, sockerärtor och sallad. Från den egna odlingen alltså. Ljuvligt.
Potatislandet. Tidlöst på något sätt. Kunde varit min farfar som satt grepen där.Nyskördad nypotatis. Skörden från varje planta var ganska liten och blasten hög. Förmodligen har jorden varit en smula för näringsrik. Provar med mindre gödsel nästa år!Nytvättad nypotatis (sista potatisbilden, jag lovar). En rödskalig sort och en ”vanlig”. Tyvärr minns jag inte namnen, men de smakade precis likadant.Sallad! Började faktiskt skörda redan i mitten av juni. Sockerärtorna verkar föröka sig i samma takt som kaninerna i trädgården och vi äter så mycket vi hinner (sockerärtor alltså, inte kaniner).
Det var ett fasligt sjå att anlägga trädgårdslandet men efter sådd måste jag säga att det har varit lättskött. Himlen har bidragit med småregn och fiberdukarna som legat ovanpå har bevarat mycket av fukten. Bevattningen har således varit minimal. Mördarsniglar och myror har vi upptäckt både här och där, men ingen större invasion. Kaninerna då? De bryr sig inte ett skvatt. De har väl fullt upp med ogräset kan jag tänka, jag är nämligen ingen pedant i trädgården. Istället har sommaren handlat ganska mycket om sånt här:
Precis enligt plan med anda ord.
Peace out. Ut och njut!
PS. Den här raringen dök upp igår. Hoppas hen gillar mördarsniglar!
Hej alla fäns därute! En hel vecka sedan sist. Men vilken vecka, alltså. Sommar för hela slanten, trädgårdsfix, potatistid och en fin överraskning sammanfattar det hela ganska bra.
Jag har bland annat hunnit med ett besök på en plantskola där jag köpte allt från pion och blanknäva till ramslök och kaukasisk förgätmigej. Det låter kanske proffsigt, men det är faktiskt de enda jag kom ihåg namnet på.
Vi fick även tid att, till barnens extremt stora förtjusning, äntligen inhandla gräsklippare (Alko-Line, funkar bra!) och grästrimmer (Ryobi, också toppen). Jag har dessutom lyckats få till en rejäl fixardag i trädgården = träningsvärk och lyckokänslor i hela kroppen. Och idag har världens nyttigaste livsmedel kommit i jorden hos mig. Det tog några timmar, men vad är väl det i jämförelse med den oslagbara känslan då du sätter spaden i jorden och skördar? Småpotatis, liksom.
Så här gjorde jag när jag satte potatisen
Först förgrodde jag potatisen i äggkartonger – de har stått i ett fönster i nästan en månad.Sedan var det dags att skrida till verket. Det ser kanske enkelt ut. Men jag har grävt och jordförbättrat i typ två timmar. Det ser kanske lite skumt ut också. Hoppas grannarna inte ringer polisen nu när jag grävt två manslånga diken.Jag gissar att det är bra att blanda upp jorden med lite planteringsjord. Potatis vill ogärna ha gödsel och kan tydligen bli vattniga av för näringsrik jord. Men den jord som jag utgått från är mest sten och lera, så ja, ett par 50-literssäckar fick göra potatisarna sällskap här.Säg hej till publiken! Satte först ut potatisarna i fårorna för att få hyfsat raka rader. Sedan grävde jag ner dem på ett djup av två potatisar på höjden. Cirka 10 cm ner.Mina förgrodda potatisar. Ta hand om er, tills vi ses igen små vänner.Till sist, täckte jag över med jord och vattnade. Jag passade också på att göra en lite såbädd till höger om potatisarna där jag petade ner en massa rödbetsfrön. Kan inte få nog av rödbetor. Längtar tills det är dags att lägga in dem tillsammans med tärnad pepparrot. Eller ugnsrosta dem. Eller koka och äta med lite salt och smör … jag tror jag dör …
Jaha, det var kanske allt jag hade att berätta tänker du nu. Men nej, förutom att jag fört en mycket ojämn kamp mot kirskålen samt druckit saft med en makedonsk och en kurdisk hantverkare som arbetade på andra sidan planket, så hände en verkligt märklig grej. Jag har alltså spenderat hela förmiddagen i trädgården och sprungit fram och tillbaka av olika anledningar. Plötsligt stod det en pappkasse på altanen. Från. Ingenstans. Den var full av dahliaknölar och en hälsning från Birgit. Inte ett öga var torrt. Jag förstår fortfarande inte hur det gick till.
På kortet hade hon skrivit önskan om en trevlig sommar och ”nu är det dags att sätta dahliorna.” Det stod också att jag behövde tålamod, de kommer upp först mot slutet av sommaren. Inte min starkaste sida. Tålamod alltså. Men ändå. Lycka.
Helgen som passerade kan sammanfattas så här: studsmattekaos, sommarsol, odlingsdebut och kirskålspanik.
Ja, vi har helt sjukt mycket kirskål. Den verkar sakna alla rimliga gränser och jag blev kallsvettig igår när jag ställde mig i mitten av trädgården. Jag såg mig omkring och upplevde en sådan där hisnande känsla som jag förmodar kan infinna sig om man en dag skulle få se små gröna marsmänninskor invadera jorden. Som dessutom förökar sig genom celldelning. Den växer så snabbt den där kriskålen (pun intended) att jag knappt vågar vända ryggen till. Har nu börjat bekämpa den med mina bara händer och en rejäl spade. Sover med ett öga öppet.
Men, helgens största tilldragelse var ändå denna:
Pallkragarna är klara!
JAG HAR ÄNTLIGEN FÅTT SÅ FRÖERNA i LUGN OCH RO. Det tog bara drygt fyra veckor från inköp till färdigt resultat. Du kan alltid anlita mig om du vill få jobbbet gjort. Någon gång.
Tips om du, liksom jag, har svårt att få tiden att räcka till: ta alla chanser du får. Förra veckan gick jag efter ett släktkalas raka vägen ut i klänning. Ok, några gäster kanske var kvar. Men de tyckte bara att jag var charmigt bohemisk. Intalar jag mig själv.
Très chic.
Pallkragar – så här gjorde jag
Inköp. Förutom pallkragar köpte jag täckduk, häftpistol och – hör och häpna – fiberduk med resår! Hur underbart är inte detta? Inga fler klädnypor eller knutna hörn på fiberduken , *gör vågen*.
Dessutom köpte jag planteringsjord och kodgödsel för att förbättra jorden som jag redan har.
Förarbete. Hur tråkigt som helst, men förhoppningsvis har jag glädje av det längre fram. Rensade all mark på ogräs och jämnade ut och plattade till. Så att pallkragarna inte står och lutar än hit, än dit alltså.
Täckduk i pallkrage – hoppas den håller kirskålen borta. Vi lever på det lilla hoppet ett tag, tycker jag. Så får man åtminstone chansen att vara glad ända fram tills ”the shit hits the fan” så att säga.
Efter det satte jag fast täckduken med häftpistol inuti pallkragen. Det är inte det vackraste du har sett, men det syns ju inte när jorden kommer i. Tackar särskilt för det.
Det roliga till sist. Skyffla sedan i jord och gödsel och gå direkt vidare till självaste huvudattraktionen – att SÅ! Jag petade ner vad som helt magiskt nog kommer att bli rödbetor, sockerärtor, morötter, persiljerot, sallad och lök. Naturen är helt galen. Tänk att ett yttepyttefrö kan bli en knaprig morot, en hel tomatplanta eller ett frasigt salladshuvud. Äntligen trädgård, säger jag bara.
Och nu kan jag alltså andas ut, vattna och vänta. Det största tacket idag går för övrigt till min käre make som tog med sig trädgårdsninjorna till en lekplats nära oss. En nödvändig förutsättning, skulle man kunna säga.
Tomatplantorna får förresten stå inne ett tag till. Frostrisken är inte över, trots helgens fantastiska 18 grader i skuggan. Mitt i veckan som kommer finns risk för bara 2 grader nattetid och jag har lärt mig att det precis lika gärna kan innebära minusgrader, så vi behåller hängslena på ett tag till. Sedan ska jag sätta plantorna i den dubbla pallkragen längst bort till vänster, där jag också ska montera mitt miniväxthus.
Nästa grej. Om någon vecka ska jag nog sätta potatisen också. Men innan dess får jag förhoppningsvis hjälp men min vansinnigt stora rosenbuske. Har ringt en tjej som kan sin grej och som ska komma hit och kika på den. Här behöver jag verkligen all hjälp jag kan få. Har du erfarenhet av att klippa ner stora rosenbuskar så att de ändå håller formen? Den här ser ut som en jättebläckfisk ungefär.
Och du som undrar NÄR man ska hålla koll på nya inlägg här på bloggen, är fredagar och måndagar de säkraste korten. I början hann jag av olika anledningar med två inlägg i veckan, men nu är jag glad om det blir ETT. Herregud vart tar all tiden vägen? Jag vet, kirskålen. Den kan dra dit pepparn växer alltså.
